Tonande dental frikativa

Egenskaper hos den tonande dentala frikativan:

• Den är pulmonisk-egressiv, vilket betyder att den uttalas genom att lungorna trycker ut luft genom talapparaten.
• Den är tonande, vilket betyder att stämläpparna är spända under uttalet och därmed genererar en ton.
• Den är dental, vilket betyder att den uttalas genom att tungan eller tungspetsen trycks mot överkäkens framtänder.
• Den är frikativ, vilket betyder att luftflödet går genom en förträngning i talapparaten.

Digrafen dh är det traditionella sättet att skriva ut frikativt d med det vanliga latinska alfabetet. Det används i det albanska alfabetet, swahiliska alfabetet och ortografin i det återupplivade korniska alfabetet.^{[källa behövs]} Det har använts i den yngre fornsvenskan och äldre nysvenskan och kan än förekomma arkaiskt, även om det i standardsvenska bara uttalas som vanligt d idag.

De första exemplen på den här digrafen är från Strasbourg-ederna, den tidigaste franska texten, där den betecknar samma ljud. Edward Lhuyd krediteras för att ha introducerat digrafen till kornisk ortografi 1707 i sin Archaeologia Britannica. I tidig traditionell korniska användes ⟨Ȝ⟩ (yogh), och senare ⟨th⟩, för detta ändamål. I irisk ortografi representerar den den uttryckta frikativt g /ɣ/ eller palatal approximanten /j/.^{[källa behövs]}

Den tonande dentala frikativan återfinns i flera språk.

På engelska skrivs den som th (i bl.a. "this" och "that") (se även θ), på walesiska som dd och på albanska som dh.

Nordiska språk

I nordiskan har lästljud funnits sedan urgermanskan och skrevs redan under århundradena efter Kristus med runan ᚦ (anglosaxiska: þorn, engelska: thorn, ”törn”). Belägg för tonande läspljud finns från äldre fornnordiska eller tidigare. Tydliga exempel kan härledas utifrån runskriftens grammatik. Som exempel stavades ordet ”gud” likadant i urnordiskan, med äldre runor ᚷᚢᛞ (GUD). Vid övergången till yngre runor runt slutet av 700-talet skrotades d-runan och ljudvärdet /d/ överfördes då istället sekundärt på t-runan, men istället för att se gud nystavas med yngre runor som 'GUT' syns istället stavningen 'GUÞ', vilket anger att läsp-runan ᚦ torde kunnat göra ett tonande dh-ljud (gudh), även om tonlöst ljud var huvudvärdet. När stungna runor kom under 1000-talet kunde runan ᚦ förses med en diakritisk prick, så kallat sting, för att ange att den bär sitt sekundära tonande ljudvärde: ᚧ, även om denna form förblev ovanlig.

Då latinska alfabetet saknade en bokstav för läspljud introducerades runan ᚦ sedermera under vikingatiden som en bokstav i fornengelskan: þ, vilken senare inlånades till fornnordiskan när latinsk skrift introducerades. Bokstaven þ bär huvudsakligen ett tonlöst läspljud men särskilt i fornsvenskan användes den för både tonlöst (th) och tonande (dh) läspljud. För tonande läspljud användes i fornvästnordiskan (Norge, Island) och i fornengelskan istället ett d med ett diakritiskt streck igenom sig, i nordiskan kallat sting: Ðð (stunget d). Den senare förekommer överlag inte i fornsvenskan och omkring 1400-talet skrotas bokstaven þ och ersätts med digraferna th och dh för tonlöst respektive tonande läspljud, vilket senare försvinner i rikssvenskan under renässansen.

I isländskan överlevde både þ och ð som bokstäver. Eftersom den senare bygger på ett medeltida d kom tryckerier sedermera att trycka dess gemena form som ett modernt d med vågrätt sting av tekniska skäl: đ. Denna förblev vanlig i tryck fram tills början av 1900-talet. När färöiskan, som likt isländskan har bevarat språkdrag från fornnordiskan, fick egen ortografi under 1800-talet baserades denna tungt på isländsk förebild och antog därmed även þ och ð för läspljud. Detta mönster följdes även av älvdalskans ortografi, ett svenskt dialekspråk som bevarat fornnordiska språkdrag. Förutom i älvdalska förekommer frikativt d i flera andra svenska dialekter. I danskan är ljudet allofon till det vanliga d-ljudet.

Samiska språk

Utöver nordiska språk förekommer både tonlöst och tonande läspljud även i flera samiska språk, särskilt nordsamiska, enaresamiska och skoltsamiska. Ortografin för dessa bygger till stor del på danske språkvetaren Rasmus Rasks samiska ortografi från 1832, utgiven i Ræsonneret Lappisk sproglære (”Resonerad lappsk språklära”) vilken använder den yngre formen av stunget d, đ, för att teckna tonande läspljud (för tonlöst läspljud används stunget t ŧ). Skoltsamiska, som talas på Kolahalvön i Ryssland, har även en äldre ortografi på kyrilliska, där tonande läspljud tecknas med ђ.

• ᚦ (turs, törn) – äldre runor, anglofrisiska runor, yngre runor, medeltida runor
• ᚧ (stungen turs) – stungna runor, medeltida runor
• ð (stunget d) – inom isländska, färöiska, älvdalska; äldre: fornengelska, fornnordiska
• đ (stunget d) – inom nordsamiska, enaresamiska, skoltsamiska
• þ (turs, törn) – inom fornsvenska (även för tonlöst läspljud)
• dh (jämte 'th' för tonlöst läspljud) – arkaisk nordiska; äldre yngre fornsvenska, äldre nysvenska
• ђ – kyrillisk translitteration, skoltsamiska

Pulmonisk-egressiva konsonanter Not: * står för foner som ännu saknar officiella IPA-tecken.
Där symboler uppvisas parvis avser den högra en tonande konsonant.
Skuggade områden avser uttal som anses omöjliga.