Sega Master System

Bakgrund och Mark III

Sega lanserade sin första spelkonsol, SG-1000, i Japan 1983. För att bättre kunna konkurrera med Nintendos Family Computer utvecklade företaget först SG-1000 II och därefter Mark III, som lanserades den 20 oktober 1985 till ett pris av 15 000 yen. Mark III behöll kompatibilitet med tidigare SG-1000-programvara men hade förbättrad grafik och nya expansionsmöjligheter.

Enligt Segas egen hårdvaruhistorik och senare intervjuer med Segas hårdvaruutvecklare togs den nya modellen fram eftersom grafikdelen i tidigare SG-1000-varianter upplevdes som för begränsad för de typer av spel Sega ville producera. Mark III fick också stöd för tillbehör som FM-ljudenhet, 3D-glasögon och andra tillägg som skulle ge systemet en tydligare teknisk profil mot konkurrenterna.

Trots den starkare hårdvaran fick Mark III svårt att hävda sig i Japan. Nintendo hade redan etablerat ett stort försprång, och Segas spelbibliotek var mindre och hade svårare att locka tredjepartsutvecklare.

Lansering som Master System

När Sega började planera en västerländsk lansering gjordes Mark III om både tekniskt och designmässigt. Den nya modellen fick namnet Master System och en svart-röd formgivning med tydligt västerländsk profil. I Nordamerika lanserades systemet i september 1986, initialt i paket med två handkontroller, ljuspistol och spelkassetten Hang-On/Safari Hunt.

I Europa kom Master System ut i augusti 1987. I Storbritannien distribuerades systemet först av Mastertronic och senare av Virgin Mastertronic, vilket bidrog till att Sega etablerade sig starkare där än i Nordamerika. I Sverige lanserades Master System hösten 1987 av Dennis Bergström Elektronik, och distributionen togs senare över av Brio 1990.

Sega återlanserade även Master System i Japan i oktober 1987, nu under samma namn som i väst. Den japanska modellen hade vissa fördelar jämfört med exportversionen, bland annat inbyggt FM-ljud och särskild anslutning för 3D-glasögon.

Europa, Brasilien och andra marknader

Master System fick sitt starkaste fäste i Europa. Under slutet av 1980-talet var den i flera länder en av de bäst säljande spelkonsolerna, och i vissa marknader, däribland Storbritannien och Spanien, stod Sega särskilt starkt under en period. En bidragande orsak var att Segas europeiska distributörer marknadsförde systemet aggressivt med arkadportningar och att Nintendo inledningsvis hade en svagare distribution i delar av Europa.

I Brasilien lanserades Master System i september 1989 av Tectoy. Där blev konsolen en ovanligt långlivad framgång och en viktig del av Segas närvaro i landet. Tectoy uppgav 2016 att man hade sålt 8 miljoner Master System-märkta enheter i Brasilien. Företaget gav dessutom ut lokala specialversioner, översättningar och egna spelutgåvor långt efter att originalmodellen avvecklats i andra regioner.

Systemet distribuerades även i Sydkorea genom Samsung under namnen Gam*Boy och senare Aladdin Boy, och blev där en av de mer framgångsrika 8-bitarskonsolerna i regionen.

Nedgång och efterföljare

I Japan och Nordamerika lyckades Master System aldrig bryta Nintendos dominans. I Nordamerika försvagades Segas position ytterligare när företaget 1987 överlät distributionen till leksaksföretaget Tonka, som saknade erfarenhet av tv-spel och hade begränsat intresse för att lokalisera japanska spel till marknaden.

Sega påbörjade därför tidigt arbetet med en efterföljare, och 1988 lanserades Mega Drive i Japan. I Nordamerika upphörde Master System i praktiken 1992, medan systemet levde vidare betydligt längre i Europa och Brasilien. I Europa fortsatte licensierade spelutgåvor in på mitten av 1990-talet.

Tekniska specifikationer

Master Systems huvudprocessor är en Z80A som körs i cirka 3,58 MHz. Systemet har 8 kB arbetsminne och 16 kB videominne. Grafikhanteringen sköts av en videoprocessor konstruerad av Sega, med stöd för upplösningen 256 × 192 pixlar och upp till 32 färger samtidigt från en palett på 64 färger.

Ljudet genereras i grundutförandet av SN76489, som ger tre tonkanaler och en bruskanal. Japanska modeller av Master System har dessutom inbyggt YM2413 för FM-syntes, vilket gav fylligare ljud i kompatibla spel.

Till skillnad från många samtida konsoler stödde originalmodellen både vanliga spelkassetter och det mindre formatet Sega Card. Konsolen hade dessutom expansionsport och två kontrollportar. De japanska modellerna var bakåtkompatibla med SG-1000-kassetter.

Master System II

År 1990 introducerades Master System II, en billigare och mer kompakt variant av konsolen. För att sänka kostnaderna togs bland annat platsen för Sega Card bort, liksom vissa anslutningar och delar av den ursprungliga designen. Därmed blev Master System II en ren kassettkonsol och kunde inte längre användas med 3D-glasögonen, eftersom dessa krävde kortplatsen.

Master System II blev vanlig i Europa och bidrog till att hålla Segas 8-bitarsplattform kommersiellt relevant även efter att Mega Drive etablerats.

Master Systems ordinarie handkontroll har ett styrkors och två frontknappar och följer den utformning som blev standard under 8-bitseran. Till Mark III och Master System släpptes även flera specialkontroller, däribland en styrspak i arkadstil, paddelkontroll och andra tillbehör.

Ljuspistolen Light Phaser lanserades till västmarknaderna och stöddes av ett antal spel. Ett annat uppmärksammat tillbehör var SegaScope 3-D, ett par aktiva 3D-glasögon som gav stereoskopisk bild i särskilt anpassade titlar som Space Harrier 3-D och Zaxxon 3-D.

I Japan fanns även tillbehör som trådlös TV-sändare, FM-ljudenhet och andra expansioner, vilket visar att Sega såg Mark III/Master System som en relativt flexibel plattform.

Master Systems spel distribuerades i två format: vanliga ROM-kassetter och det mindre formatet Sega Card. Kortformatet var billigare att producera men kunde lagra betydligt mindre data, vilket gjorde att det med tiden fasades ut till förmån för kassetter.

Spelbiblioteket varierade tydligt mellan regionerna. I Nordamerika var utbudet relativt begränsat, med drygt hundra utgivna spel, medan Europa fick långt över 300 licensierade titlar och därmed ett betydligt starkare och mer långlivat bibliotek. Detta bidrog till att konsolens rykte skiljer sig mellan NTSC- och PAL-marknaderna.

Bland de mest kända spelen till systemet märks Alex Kidd in Miracle World, Phantasy Star, Wonder Boy III: The Dragon's Trap, R-Type och 8-bitarsversionerna av flera Sonic the Hedgehog-spel. Phantasy Star har i efterhand ofta lyfts fram som ett banbrytande konsolrollspel, medan Wonder Boy III: The Dragon's Trap har fått särskild uppmärksamhet för sin blandning av plattformsspel och rollspelsinslag.

Sega förlitade sig länge i hög grad på egna arkadportningar och interna utvecklingsteam, delvis därför att Nintendos licensvillkor gjorde det svårare för tredjepartsutvecklare att ge ut samma spel på konkurrerande plattformar. Detta bidrog till att Master System fick ett mindre och mer ojämnt spelbibliotek i flera regioner än NES.

I Brasilien fortsatte Tectoy att ge ut lokalt anpassade och ibland helt egna Master System-spel långt efter att plattformen formellt upphört på andra marknader. Där förekom även portugisiska översättningar och omarbetningar kopplade till lokala licenser och tv-figurer.

Master System sålde uppskattningsvis mellan 10 och 13 miljoner enheter globalt under sin kommersiella livstid, exklusive senare brasilianska nyutgåvor från Tectoy. Även om detta var långt mindre än NES globalt, blev konsolen ett viktigt steg i Segas etablering på konsolmarknaden och lade grunden för framgången med Mega Drive.

I efterhand har systemet fått ett blandat men ofta respektfullt mottagande. Kritiken har framför allt riktats mot dess svagare ställning i Japan och Nordamerika samt mot ett mindre omfattande spelbibliotek på NTSC-marknaderna. Samtidigt har den europeiska och brasilianska framgången, de starka PAL-exklusiva spelen och konsolens tekniska styrkor ofta lyfts fram.

Master System betraktas också som en viktig länk i utvecklingen av Segas senare hårdvara. Mycket av erfarenheten från Mark III/Master System kom till användning när företaget utvecklade Mega Drive och Game Gear, där den senare i hög grad byggde vidare på Master Systems 8-bitarsarkitektur.