Peterhouse

Grundandet

Grundandet av Peterhouse dateras till 1280, då ett brev från Edvard I daterat i Burgh, Suffolk den 24 december 1280 tillät Hugh de Balsham att hålla ett antal lärda i Hospital of St John, där de skulle bo enligt de regler som gällde för de lärda i Merton. Efter meningsskiljaktigheter mellan de lärda och sjukhusbröderna begärde båda att de skulle skiljas åt. Som ett resultat av detta flyttade Balsham 1284 de lärda till den nuvarande platsen genom att köpa två hus strax utanför den dåvarande Trumpington Gate för att hysa en rektor och fjorton "värdiga men utarmade medlemmar". Kyrkan St Peter skulle användas av de lärda. Biskop Hugo de Balsham dog 1286 och testamenterade 300 mark som användes för att köpa ytterligare mark söder om St Peter's Church, på vilken högskolans Hall byggdes.

Den tidigaste bevarade uppsättningen stadgar för högskolan gavs till den av den dåvarande biskopen av Ely, Simon Montacute, år 1344. Även om de är baserade på Merton Colleges, visar dessa stadgar tydligt bristen på resurser som då var tillgängliga för högskolan. De användes 1345 för att besegra ett försök av Edvard III att utse en egen kandidat till lärd. Åren 1354-55 inrättade William Moschett en trust som resulterade i att nästan 280 000m2 mark vid Fen Ditton överfördes till colleget 1391-92. Skolans relativa fattigdom lindrades 1401 när det förvärvade en prästgård i Cherry Hinton genom ansträngningar av biskop John Fordham och John Newton. Under Elizabeth I:s regeringstid förvärvade högskolan också det område som tidigare var känt som Volney's Croft, som idag är området för St Peter's Terrace, William Stone Building och Scholars' Garden.

1500-talet och framåt

År 1553 utnämndes Andrew Perne till rektor. Hans religiösa åsikter var tillräckligt pragmatiska för att gynnas av både Maria I av England, som gav honom dekanatet i Ely, och Elisabet I. Ett samtida skämt var att bokstäverna på vindflöjeln i St Peter's Church kunde representera "Andrew Perne, papist" eller "Andrew Perne, protestant" beroende på åt vilket håll vinden blåste. Efter att tidigare ha stått nära den reformistiske Regius Chair of Divinity, Martin Bucer, senare som rektor för universitetet, lät Perne gräva upp Bucers ben och brände dem på Salutorget. John Foxe pekade i sin Actes and Monuments ut detta som "skamligt raljerande". Det finns ett inbränt hål i mitten av den relevanta sidan i Pernes eget exemplar av Foxe. Perne dog 1589 och lämnade ett arv till colleget som finansierade ett antal lärare och stipendier, samt testamenterade en omfattande samling böcker. Denna samling och sällsynta volymer som sedan dess har lagts till är nu känd som Perne Library.

Mellan 1626 och 1634 var Matthew Wren rektor. Wren hade tidigare följt med Karl I på hans resa till Spanien för att försöka förhandla om ett äktenskap. Wren var en stark anhängare av ärkebiskop William Laud, och under Wren blev skolan känd som ett centrum för arminianism. Detta fortsatte under John Cosins ledning, som efterträdde Wren 1634. Under Cosin gjordes betydande förändringar i högskolans kapell för att få det i linje med Lauds idé om "helighetens skönhet". Den 13 mars 1643, i början av det engelska inbördeskriget, uteslöts Cosin från sin post genom en parlamentarisk förordning från earlen av Manchester. Earlen uppgav att han avsattes "för att han motsatte sig parlamentets överläggningar och andra skandalösa handlingar vid universitetet". Den 21 december samma år revs statyer och dekorationer i kapellet ner av en kommitté ledd av den puritanske fanatikern William Dowsing.

Högskolan var den första på universitetet som hade elektrisk belysning installerad, när Lord Kelvin tillhandahöll den till Hall för att fira högskolans sexhundraårsjubileum 1883–1884. Det var den andra byggnaden i landet som fick elektrisk belysning, efter Westminsterpalatset.

Högskolan utvecklade ett starkt rykte för historieundervisning från Harold Temperleys tid, och under andra världskriget inkluderade lärarkåren samtidigt fyra professorer i universitetets fakultet för det ämnet – Herbert Butterfield, David Knowles, Michael Postan och Denis Brogan.

Modern tid

På 1980-talet kom Peterhouse att förknippas med konservativ politik. Maurice Cowling och Roger Scruton var båda inflytelserika medlemmar av skolan och beskrivs ibland som nyckelfigurer i den så kallade "Peterhouse-högern" – en intellektuell rörelse kopplad till filosofisk konservatism. Även om de ofta förknippas med Thatchers politik (särskilt de konservativa politikerna Michael Portillo och Michael Howard studerade båda vid Peterhouse), var omfattningen av Margaret Thatchers ekonomiska liberalism beundrad inom rörelsen begränsad. Under denna period, som sammanföll med Hugh Trevor-Ropers tid som rektor, genomled skolan en period av betydande konflikter inom gemenskapen, särskilt mellan Trevor-Roper och Cowling.

Trevor-Roper låg ständigt i fejd med Cowling och hans allierade, samtidigt som han lanserade en rad administrativa reformer. Kvinnor togs emot 1983 på hans uppmaning. Den brittiske journalisten Neal Ascherson sammanfattade grälet mellan Cowling och Trevor-Roper på följande sätt:

Lord Dacre var långt ifrån en romantisk ultra från Torypartiet, utan visade sig vara en antiklerikal whig som föredrog yttrandefrihet framför vidskepelse. Han ansåg inte att det var normalt att man bar sorgdräkt på årsdagen av general Francos död, deltog i fester i SS-uniform eller förolämpade svarta och judiska gäster vid höga bord. Under de följande sju åren kämpade Trevor-Roper för att undertrycka upproret från Cowlingklicken ("ett starkt sinne fångat i sina egna klibbiga frustrationer") och för att föra högskolan tillbaka till ett tillstånd där studenterna faktiskt skulle vilja gå dit. Ingendera sidan vann denna kamp, som snart blev en kampanj för att driva ut Trevor-Roper från universitetet genom grotesk oförskämdhet och olydnad.

I en recension av Adam Sismans biografi om Trevor-Roper från 2010 skrev The Economist att bilden av Peterhouse på 1980-talet var "häpnadsväckande" och menade att högskolan under Cowlings inflytande hade blivit ett slags högervridet "dårhus", som var fast beslutna att sabotera Trevor-Ropers reformer. In 1987 Trevor-Roper retired complaining of "seven wasted years." 1987 gick Trevor-Roper i pension och klagade över "sju bortkastade år".

Peterhouse kan ha varit en av inspirationskällorna till Tom Sharpes roman Porterhouse Blue..

Peterhouse har sin huvudplats på Trumpington Street, söder om Cambridges centrum. Huvuddelen av skolan ligger strax norr om Fitzwilliam Museum, och dess område sträcker sig bakom museet. Byggnaderna är från en mängd olika tider och har förändrats mycket under årens lopp. Colleget sägs ha blivit åtminstone delvis förstört i en brand 1420. Entrén till skolan har också förändrats under sin livstid, och förändringen är främst ett resultat av rivningen av den rad av hus som ursprungligen kantade Trumpington Street på östra sidan av skolan. År 1574 visar en karta att ingången låg på södra sidan av en enda huvudgård. Den moderna entrén ligger österut, rakt ut på Trumpington Street.

First Court

Området närmast Trumpington Street kallas First Court. Den avgränsas i norr av Burrough's Building (som tillkom på 1700-talet), i öster av gatan, i söder av Porters' lodge och i väster av kapellet. Ovanför Porters' lodge ligger Perne Library, uppkallat efter den före detta rektorn Andrew Perne och som ursprungligen byggdes 1590 för att hysa den samling som han donerade till colleget. Den förlängdes mot vägen 1633 och har invändiga träarbeten som lades till 1641-48 av William Ashley, som också var ansvarig för liknande träarbeten i kapellet. Biblioteket utökades med elektrisk belysning år 1937. Området ovanför Perne Library användes som Ward Library (högskolans allmänna bibliotek) från 1952 till 1984, men det har nu flyttats till en egen byggnad i det nordvästra hörnet av universitetsområdet.

Burrough's Building

Burrough's Building ligger på framsidan av högskolan, parallellt med kapellet. Den är uppkallad efter sin arkitekt Sir James Burrough, rektor vid Caius, och byggdes 1736. Det är en av flera neo-palladianska byggnader i Cambridge som ritades av Burrough. Andra inkluderar ombyggnaden av Hall och Old Court i Trinity Hall och kapellet i Clare College. Byggnaden upptas av lärare och universitetskontor.

Old Court

Old Court ligger bortom klosterkapellet. Söder om innergården ligger matsalen, den enda collegebyggnaden som finns kvar från 1200-talet och den äldsta byggnaden i hela Cambridge. Mellan 1866 och 1870 restaurerades matsalen av arkitekten George Gilbert Scott Jr. Under Scott reparerades trätaket och två gamla salonger slogs samman för att bilda ett nytt kombinationsrum. Glasmålningarna ersattes också med prerafaelitiska verk av William Morris, Ford Madox Brown och Edward Burne-Jones. Den öppna spisen (ursprungligen byggd 1618) restaurerades med kakel av Morris, inklusive avbildningar av St Peter och Hugo de Balsham. Matsalen genomgick en omfattande renovering 2006-2007.

De norra och västra sidorna av Old Court tillkom på 1400-talet och klassicerades på 1700-talet. Kapellet utgör den fjärde, östra sidan av gården. Rummen i Old Court bebos av en blandning av lärare och studenter. På den norra sidan av gården finns också Peterhouses MCR (Middle Combination Room).

Kapellet

Sett från huvudentrén till Peterhouse på Trumpington Street är altaränden av kapellet den mest omedelbart synliga byggnaden. Kapellet byggdes 1628 när den dåvarande rektorn Matthew Wren (Christopher Wrens farbror) rev skolans ursprungliga vandrarhem. Tidigare hade skolan använt den intilliggande kyrkan St Mary the Less som sitt kapell. Kapellet invigdes den 17 mars 1632 av Francis White, biskop av Ely. Byggnadens stil återspeglar den samtida religiösa trenden mot arminianism. Den laudiska gotiska stilen i kapellet blandar renässansdetaljer men införlivade dem i en traditionell gotisk byggnad. Kapellets renässansarkitektur innehåller en Pietà-altartavla och ett slående tak av gyllene solar. Dess placering i mitten av ena sidan av en innergård, mellan öppna kolonnader, är ovanlig, och kopieras för ett enda annat college (Emmanuel) av Christopher Wren. Den ursprungliga glasmålningen förstördes av parlamentarikerna 1643, och endast det östra fönstrets korsfästelsescen (baserad på Rubens Le Coup de Lance) finns kvar. De nuvarande sidorutorna är gjorda av Max Ainmiller och tillkom 1855. Korsgångarna på båda sidor om kapellet är från 1600-talet. Deras design klassicerades 1709, medan en prydnadsveranda togs bort 1755.

Peterhouse Partbooks, musikmanuskript från kapellets tidiga år, finns bevarade och är en av de viktigaste samlingarna av Tudor- och Jacobeansk kyrkomusik. The Choir of Peterhouse har på senare tid väckt stort intresse för sina regelbundna framföranden av detta material, av vilket en del inte har hörts sedan 1500-talet, och har gett ut en CD med musik från de karolinska stämmorna. Orgeln i kapellet installerades 1765 av John Snetzler. Under 1800- och 1900-talen byggdes orgeln ut och renoverades av Hill & Son (1893-94) och Noel Mander (1963). Under 2023 genomgick orgeln ett omfattande restaurerings- och renoveringsprojekt av Flentrop och Klais. Denna restaurering ger på ett unikt sätt två mekaniska konsoler: en "historisk" konsol som är avsedd att återskapa upplevelsen av att spela på Snetzlers ursprungliga instrument; den andra en modern konsol, för att möjliggöra framförandet av ett bredare utbud av repertoar.

Den första personen som begravdes i kapellet var Samuel Horne, en medlem av colleget. Horne var troligen kaplan.

Gisborne Court

Gisborne Court nås via ett valv som leder från den västra sidan av Old Court. Den byggdes 1825-26. Kostnaden täcktes med en del av en donation från 1817 från pastor Francis Gisborne, en tidigare medlem. Gården är byggd i vitt tegel med stenförband i en enkel nygotisk stil efter ritningar av William McIntosh Brookes. Endast tre sidor av gården byggdes, varav den fjärde sidan var en skärmvägg. Muren revs 1939 och kvar fanns bara fundamentet. Rummen i Gisborne Court är bebos huvudsakligen av studenter. Många har tidigare hyst framstående alumner, bland annat Lord Kelvin i I trappuppgången.

Whittle Building, uppkallad efter Frank Whittle, öppnade på den västra sidan av Gisborne Court i början av 2015. Hotellet är designat i nygotisk stil av John Simpson Architects och innehåller boende med eget badrum, studentbar och sällskapsrum, ett festrum och ett gym. Designen påminner om den ursprungliga skärmväggen som en gång stod på platsen. År 2015 nominerades byggnaden till Carbuncle Cup, som årligen delas ut av tidningen Building Design till "den fulaste byggnaden i Storbritannien som färdigställts under de senaste 12 månaderna".

Fen Court

Bortom Gisborne Court ligger Fen Court, en 1900-talsbyggnad som delvis står på pålar. Fen Court byggdes mellan 1939 och 1941 efter ritningar av H. C. Hughes och hans partner Peter Bicknell. Det var en av de tidigaste byggnaderna i Cambridge som ritades i stil med den moderna rörelsen som Walter Gropius banade väg för vid Bauhaus. Den snidade panelen av Anthony Foster över entrédörren framkallar stämningen i Storbritannien när byggnaden stod klar. Den bär inskriptionen DE PROFUNDIS CLAMAVI MCMXL - "ur djupet har jag ropat ut 1940". Detta är de första orden i Psalm 130, en av Botgöringspsalmerna. Vid sidan av inskriptionen finns en avbildning av Sankt Petrus som räddas ur havet.

Ett intilliggande badhus, känt som Birdwood Building, utgjorde tidigare den västra sidan av Gisborne Court. Även denna ritades av Hughes och Bicknell och byggdes mellan 1932 och 1934. Den revs 2013 för att ge plats åt den nya Whittle Building.

Ward Library

I det nordvästra hörnet av huvudbyggnaden finns tidigare viktorianska lagerlokaler som innehåller Ward Library, samt en teater och ett festrum. Byggnaden som den är inrymd i var ursprungligen universitetets museum för klassisk arkeologi och ritades av Basil Champneys 1883. Det anpassades till sitt moderna syfte av Robert Potter 1982 och öppnades i sin nuvarande form som ett bibliotek två år senare. Under de senaste åren har det sista galleriet i den gamla museibyggnaden omvandlats till ett läsrum, kallat Gunn Gallery, efter Chan Gunn.

Trädgårdar

Även om det officiellt heter The Grove, har området söder om Gisborne Court varit känt som Deer Park sedan hjortar fördes dit på 1800-talet. Under den perioden blev den känd som den minsta hjortparken i England. Efter första världskriget blev hjortarna sjuka och förde sin sjukdom vidare till boskap som hade importerats från hertigen av Portlands gods i Welbeck Abbey i ett försök att förbättra situationen. Det finns inte längre några rådjur.

Resten av skolans trädgårdar delar upp sig i områden som kallas Fellows' Garden, strax söder om Old Court, och Scholars' Garden, i den södra änden av platsen, som omger William Stone Building.

William Stone Building

William Stone Building står i Scholars' Garden och finansierades av en donation på 100 000 pund från William Stone (1857–1958), en tidigare forskare vid colleget. Det uppfördes 1963-1964 efter ritningar av Sir Leslie Martin och Sir Colin St John Wilson och är ett åtta våningar högt tegeltorn som inrymmer åtta lärare och 24 studenter. Det har renoverats och omvandlat rummen till en svit.

Trumpington Street

Colleget upptar också ett antal byggnader på Trumpington Street.

Master's Lodge ligger tvärs över Trumpington Street från colleget och testamenterades till colleget 1727 av medlemmen Charles Beaumont, son till den 30:e rektorn vid colleget, Joseph Beaumont. Den är byggd i rött tegel i Queen Anne-stil.

Vandrarhemmet ligger intill Master's Lodge. Den byggdes i nygeorgiansk stil 1926 efter ritningar av Thomas Henry Lyon. Vandrarhemmet var tänkt att vara en del av ett större komplex men bara en flygel byggdes. Det rymmer studenter och några lärare. Under andra världskriget var London School of Economics inhyst i The Hostel och närliggande byggnader, på inbjudan av rektor och lärarkåren.

Bakom vandrarhemmet ligger Cosin Court, som erbjuder boende för lärare, doktorander och gifta studenter. Innergården är uppkallad efter John Cosin (1594–1672) som i tur och ordning var rektor, vicekansler vid Cambridge University och biskop Durham.

St Peter's Terrace är en rad georgianska radhus som rymmer förstaårsstudenter, lärare och några doktorander i källarlägenheter. Det ligger direkt framför William Stone Building.

• John Kendrew, biokemist.
• Aaron Klug, molekylärbiolog.
• Archer Martin, kemist.
• Max Perutz, kemist.
• Augustus FitzRoy, 3:e hertig av Grafton, politiker.
• Michael Howard, politiker.
• Nick Stern, ekonom.
• John Whitgift, ärkebiskop.
• Thomas Gray, poet.
• Colin Greenwood, musiker.
• David Mitchell, skådespelare.
• Herbert Butterfield, historiker.
• Thomas Campion, skald.
• James Mason, skådespelare.
• Sam Mendes, filmregissör.
• Hugh Trevor-Roper, historiker.
• Adolphus William Ward, historiker.
• Eudora Welty, författare.
• Charles Babbage, matematiker.
• Henry Cavendish, kemist.
• James Dewar, kemist.
• William Thomson Kelvin, matematiker.
• James Clerk Maxwell, matematiker.
• Frank Whittle, flygofficer.