En melism är en melodisk utsmyckning i vokalmusik, en följd av toner som sjungs på en och samma textstavelse, förekommande särskilt i gregoriansk sång, madrigal och koloratursång.
Motsatsen är syllabisk sång, där varje stavelse har en ny ton.
I österländsk musik är ornament och melismer ett av de viktigaste inslagen.
Historia
Melismer har förekommit genom hela musikhistorien, och utgör en ofta uttrycksfull utsmyckning av sången. Redan i de musikfragment som finns från antikens Grekland återfinns melismer. I den ambrosianska (milanesiska) sången, den tradition som har sitt namn efter biskop Ambrosius i Milano på 300-talet, är sångerna ofta extra melismatiskt utsmyckade jämfört med andra traditioner inom den gamla latinska kyrkosången, t.ex. den något senare gregorianska sången.
Som en följd av de reformsträvanden som präglade det Tridentinska kyrkomötet (1545–1563), men också av renässansens ideal när det gällde behandling av det latinska språket, rensades den gregorianska repertoaren på mycket av sina melismer och gjordes stramare. Detta påverkade även det polyfona komponerandet, och märks i verk av da Palestrina (1525–1594) och flera senare tonsättare ur den romerska skolan.
Etymologi
Ordet är belagt i svenskan sedan 1880; av grekiska mel´isma med samma betydelse, till mel´os sång.
