Ascites, förr bukvattusot, är ett patologiskt tillstånd med vätskeansamlingar (så kallad ascitesvätska) i bukhålan.
Orsaker
Om ascitesvätskan har låg proteinhalt är den ofta orsakad av portal hypertension eller skrumplever. Om den har hög proteinhalt beror det oftast på inflammation eller tumör. Portal hypertension, sänkt albuminproduktion i levern och sekundär aldosteronism kan alla ge upphov till ascites. Kylös ascites innebär att tarmlymfa finns i bukhålan, och kan förekomma med eller utan infektion.
I 75% av patientfallen orsakas ascites av levercirros, och är ofta det första tecknet på en dekompenserad cirros, vilket innebär att levern börjar träda ur en tidigare kompensatorisk fas, under vilken sjukdomen varit relativt symtomfattig. Portal hypertension som konsekvens till levercirros leder på grund av kärlvidgning till att mer blod flödar till splanknikus, och att andra kärlbäddar blir relativt volymfattiga. Renin-angiotensinsystemet kommer att aktiveras då njurarna inte genomblöds normalt, vilket leder till att mer vatten och natrium tas upp av dem. Det sker därutöver ökade insöndringar av antidiuretiskt hormon och noradrenalin, vilket sparar ytterligare vatten, respektive minskar glomerulär filtrationshastighet i njurarna.
Diagnostik
För att fastställa föreliggande av ascites kan en ultraljudsundersökning av buken eller en diagnostisk punktion med fin nål utföras.
CT av buk kan påvisa vätska i buken, medan ultraljud av buk kan både påvisa och ibland även mäta vätska i buken.
Behandling
Spironolakton, ett urindrivande, men kaliumsparande medel, ges ofta. Samtidigt är det viktigt att minska saltintaget.
Vid svårare fall tappar man var tionde dag buken på ungefär fem liter vätska.
Och vid extrema fall lägger man in ett så kallat pleurx-drän, som man själv kan tappa när man känner att det blir för mycket.
Komplikationer
Ascites är framförallt en riskfaktor för bukhinneinflammation (peritonit).
