Kommunism

Tidig historia

Tidiga tankar om ett samhälle grundat på egendomsgemenskap kan skönjas hos bland andra Platon, vissa kristna tänkare, Mazdak och Thomas More såväl som hos de utopiska socialisterna. I Platons dialog Staten förordades ett samhälle med gemensamt ägande. Platon hävdade dock att köpmännen och hantverkare liksom tidigare skulle arbeta för vinnings skull, varför dialogen Staten inte har mycket gemensamt med de senare kommunistiska teorierna.

I boken Utopia från 1516 beskriver Thomas More ön Utopia med idealsamhället utan privat egendom, där folk får vad de vill efter behov. Försök att realisera sådana tankar är dock mera sällsynta. Ett exempel är dock den så kallade Jesuitstaten i Paraguay 1610–1758, där man utvecklade en långtgående egendomsgemenskap. Det är dock först i och med franska revolutionen som man kan tala om några verkliga kommunistiska rörelser. François-Noël Babeuf framträdde under 1790-talet med idéer om egendomsutjämning.

I början av 1800-talet kom utopiska socialister som Charles Fourier, Étienne Cabet, Henri de Saint-Simon med flera att spela en viktig roll. Flera mer eller mindre misslyckade försök gjordes att skapa små självständiga kommunistiska samhällen, ett av de mer kända försöken var New Harmony som grundades 1825. En omfattande emigration förekom från Frankrike till denna och andra liknande kolonier i USA under 1840-talet, men kom snart av sig. Vid mitten av 1800-talet var ännu gränserna mellan socialism och kommunism flytande. Ofta sågs socialism som de intellektuellas ideologi, medan kommunismen sågs som arbetarnas ideologi. En viktig organisation för den internationella kommunismen blev Bund der Gerechten, vilken 1847 bytte namn till Bund der Kommunisten, samtidigt som Marx och Engels fick uppdraget att skriva de nya stadgarna.

Marx och Engels

Den tyske teoretikern Karl Marx och hans kollega Friedrich Engels kom under andra hälften av 1800-talet att bli de viktigaste tänkarna inom modern kommunistisk teori. De bröt med utopismen och formulerade en ideologi som de döpte till vetenskaplig socialism, vilken kom att beskrivas i Det kommunistiska manifestet (1848), det historiskt viktigaste dokumentet för den ideologiska utformningen av kommunismen.

Revolutionerna 1848-49 blev ett misslyckande för försöken till kommunistiska maktövertaganden. Marx och Engels kom att tolka detta som att arbetarklassen måste organiseras och skolas ideologiskt för att en revolution skulle komma att lyckas. Detta ledde till grundandet av Första internationalen 1864.

Under andra hälften av 1800-talet blev begreppet kommunism ovanligare bland socialistiska grupperingar, och de flesta nybildade partier eller organisationer kom att kalla sig socialistiska eller socialdemokratiska. Så även det Engels och Marx närstående tyska arbetarpartiet. Bland Marxisterna var dock vanligt att man kallade sig kommunister. Bland annat skrev Engels i partiets nya partiprogram 1894 att partiet "inte bara är allmänt socialistiskt, utan direkt kommunistiskt". Med detta menade Engels att partiet syftade till att ta kontroll över statsmakten.

I skriften Kritik av Gothaprogrammet från 1875 talade Marx om det framtida kommunistiska samhället. Han skilde mellan en första och en högre fas i det kommunistiska samhällets utveckling: i den första fasen fördelas konsumtionsmedlen efter individens arbetsinsats, sedan medel avsatts för gemensamma behov, medan den högre fasen kännetecknas av principen "av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov". Dessa två stadier kom sedan Lenin att beteckna det "socialistiska" respektive det "kommunistiska" stadiet. Lenins "socialism" och Marx "kommunismens första fas" är dock inte identiska.

I ett brevutkast från 1877 kritiserade Marx den ryske skribenten Nikolaj Michajlovskij för att ha tolkat hans analys av kapitalismens framväxt i Västeuropa som en allmän historisk lag som alla folk måste följa. Kritik riktade han även till sin svärson Paul Lafargue som i Frankrike försökt skriva det första marxistiska partiprogrammet: "Ett är då säkert, om detta är marxism, så är jag ingen marxist."

Marxism-leninism

Leninismen bygger på den ryske revolutionären Vladimir Lenins tolkning och utveckling av Karl Marx tankar, särskilt om hur övergången till socialism skulle organiseras. Beteckningen marxism-leninism infördes efter Lenins död av Josef Stalin och kom att beteckna Sovjetunionens officiella politiska doktrin.

Lenin ansåg att arbetarklassens spontana kamp behövde ledas av ett revolutionärt parti som fungerade som dess förtrupp och organiserade kampen för socialism. Partiet skulle organiseras enligt demokratisk centralism, som förenade val av ledning med skyldighet för underordnade organ och medlemmar att följa fattade beslut. Enligt principen kunde beslut föregås av öppen debatt, men när ett beslut väl fattats var det bindande för alla. Lenin menade också att proletariatets diktatur behövdes under en övergångsperiod för att försvara revolutionen mot inre och yttre motståndare.

Under ryska inbördeskriget använde bolsjevikregimen politiskt våld och terror, bland annat genom säkerhetspolisen Tjekan, som fick huvudansvaret för den röda terrorn 1918. Trots intern kritik mot Tjekans metoder försvarade Lenin och partiledningen dess roll och användningen av terror. I forskningen har framväxten av den kommunistiska diktaturen förklarats med olika tonvikt på ideologi och politiska beslut respektive inbördeskrigets förhållanden.

Efter Lenins död utvecklades trotskismen, grundad på Lev Trotskijs idéer, till en opposition mot Stalins politik; den betonade internationell och permanent revolution och kritiserade byråkratiseringen av Sovjetunionen. Under Stalin blev marxism-leninismen vägledande också för Komintern och de kommunistpartier som var knutna till organisationen.

I Kina utvecklade Mao Zedong den riktning som kallas maoism, där bondebefolkningen och landsbygden fick en central roll i den revolutionära strategin. Maoismen fick inflytande bland annat i antikoloniala rörelser och i den radikala vänstern i flera världsdelar.

Icke-leninistisk marxism

Den icke-leninistiska marxismen, då främst representerad av råds- och vänsterkommunistiska grupper, växte fram inom kommunistpartiernas vänsteroppositioner efter 1917. Rådskommunismen var starkast i Tyskland och Nederländerna och bland dess mest framträdande tänkare kan räknas Rosa Luxemburg, Anton Pannekoek och Paul Mattick. Man betonade arbetarklassens spontanitet och självständiga kamp, tog avstånd från staten och arbete inom fackföreningar och trodde på en organisationsform grundad på arbetarråd. Vänsterkommunismen är en snarlik idéströmning som främst fick fotfäste i Italien. Vänsterkommunisterna betonade att kapitalismens vara eller icke vara inte var en fråga om vem som ägde produktionsmedlen utan om arbetet och värdet härskade över de ekonomiska relationerna. Man förde därför fram vikten av att upphäva marknaden, lönearbetet och varuformen. Man tog inte heller avstånd från partitanken även om man skiljer sig från bolsjevikernas partiteori. Bland vänsterkommunismens främsta tänkare kan bland andra räknas Amadeo Bordiga. Vänsterkommunismen och rådskommunismen har varit en viktig influens för moderna anarkister, autonomister, den moderna ultravänstern och grupper som situationisterna.

Beteckningen socialism användes först 1834 av både Pierre Leroux i Frankrike och av anhängarna till Robert Owen i England. Beteckningen kommunism introducerades ca 1839 i Paris av flera hemliga revolutionära grupper.

Under första hälften av 1800-talet användes socialism och kommunism nästan som synonymer där socialismen ofta sågs som en idé för de intellektuella medan kommunism sågs som en lära för arbetarna. Under 1800-talets andra hälft blev ordet kommunism ovanligare och de flesta nybildade arbetarpartier med kommunistiska idéer kallade sig oftast socialistiska eller socialdemokratiska, så till exempel det tyska socialdemokratiska partiet som stod Marx och Engels nära. Först efter oktoberrevolutionen i Ryssland 1917 började flera organisationer kalla sig kommunistiska igen. I och med tredje internationalen (komintern, 1919–43) kom skillnaden mellan kommunism och socialism/socialdemokrati att ligga i hur vägen till det klasslösa samhället skulle te sig. Socialister/socialdemokrater kom att förorda icke-våld och fredliga reformer, medan kommunister förordade samhällsförändringar med hjälp av klasskamp och väpnad revolution.

Hos Marx och Engels användes begreppen som synonymer utan urskiljning, men enligt Lenin var socialism och kommunism två olika stadier i samhällsutvecklingen: ”Den vetenskapliga skillnaden mellan socialism och kommunism består endast i att det första ordet betecknar det första stadiet av det nya samhälle, som växer fram ur kapitalismen, det andra ordet det högre, påföljande stadiet, av detsamma.”

Definitionerna har dock inte varit entydiga, Svensk uppslagsbok såg 1933 kommunism som en sorts socialism som starkare betonade egendomsgemenskapen och den offentliga regleringen av den enskildes privatliv än övrig socialism.

Marx och Engels föreställde sig ett statslöst kommunistiskt samhälle; Engels uttryckte detta i ett brev till August Bebel i mars 1875: "så snart det kan bli tal om frihet, upphör staten som sådan att finnas till". Marx ansåg dock att staten kunde spela en roll i utvecklingen av kommunismen, i Det kommunistiska manifestet skriver Marx och Engels att staten är ett verktyg för klassförtryck, under kapitalismen använder borgarklassen staten för att förtrycka de arbetande klasserna, men vid ett revolutionärt maktövertagande skulle istället arbetarklassen kunna använda staten för att bekämpa kapitalismen. När arbetarklassen tog över staten skulle borgarklassens diktatur upphöra, och proletariatets diktatur ta vid. I manifestet listar de också ett antal åtgärder som en sådan stat omedelbart borde åta efter en revolution. Efter att ha studerat händelseförloppet under Pariskommunen justerade dock Marx och Engels sin uppfattning och i förordet till 1872 års tyska utgåva av manifestet skriver de att arbetarklassen inte bara kan ta över det gamla statsmaskineriet och använda det till sina egna syften, och pekar på manifestets lista av åtgärder som föråldrade.

Enligt Engels mister staten sin funktion först när samhällsklasserna är upplösta och den kommer då att "dö ut". Därefter kan ett kommunistiskt samhälle som innebär ett stats- och klasslöst samhälle uppstå. Lenin upprepade sedan denna uppfattning i Staten och revolutionen. I Sovjetrysslands författning från 1918 beskrevs en övergångsperiod med proletariatets diktatur, vars mål var att avskaffa utsugningen och införa ett socialistiskt samhälle utan klassindelning. I en text från 1918, återgiven i skriften The Tax in Kind från 1921, förklarade Lenin att beteckningen Socialistisk sovjetrepublik innebar att sovjetmakten i Ryssland strävade mot socialism, inte att den befintliga ekonomin redan var socialistisk. Efter att Stalin kommit till makten menade ledningarna för Sovjetunionen, och för de övriga länderna i Östblocket, att dessa stater var socialistiska som ett steg för att i framtiden uppnå kommunismen i världen.

"Allt fast och beständigt förflyktigas" skrev Marx och Engels i Det kommunistiska manifestet. Vad de försökte visa i sina verk var just att, och hur, kapitalismen är ett historiskt övergående samhällssystem med ett logiskt slut, precis som föregående samhällssystem ehuru med ett mycket annorlunda slut. De försökte även visa på den potential som de ansåg existerade i arbetarklassens kamp, och hur denna potential skulle kunna manifestera sig själv i en revolutionär övergång från kapitalism till kommunism.

Enligt revolutionära kommunister kan inte kapitalismens problem reformeras bort. Det går att skapa drägligare livsvillkor och ökat välstånd under kapitalismen, men den grundläggande klassmotsättningen och alienationen består, och därmed arbetarklassens intresse av att göra uppror.

Exakt hur det kommunistiska samhället skall se ut, tycker många kommunister inte att det är värt att spekulera kring. Det är inte upp till dem att besluta om vilken form det kommunistiska samhället skall anta; det betraktas som "ideologiskt dravel" eller, för att använda Marx klassiska allegori, som att "skriva ut […] recept för framtidens soppkök". Den franske vänsterkommunisten Gilles Dauvé skriver: "kommunismen är inte ett program som man omsätter i praktiken eller får andra att omsätta i praktiken, utan en social rörelse". Här definieras kommunismen alltså bara som negationen till detta samhälle och dess positiva definition kan bara historien visa, ingen självutnämnd världsförbättrare.

Stater styrda av kommunistiska partier

Länder där det styrande kommunistpartiet är statsmakt (2025):

• Kina (sedan 1949); Kinas kommunistiska parti

• Kuba (Kubanska revolutionen 1959, socialistisk stat utropad 1961); Kubas kommunistiska parti
• Nordkorea (sedan 1948); Koreas arbetarparti säger sig följa Juche, som officiellt är en vidareutveckling av marxism-leninism
• Laos (sedan 1975); Laos revolutionära folkparti
• Vietnam (sedan 1975); Vietnams kommunistiska parti (Nordvietnam 1954–1976)

I andra länder finns det kommunistiska partier som accepterat den liberala demokratins principer och deltar i ett flerpartisystem.

Kritiker av kommunismen menar att kommunism inte går ihop med de mänskliga rättigheterna och att avsaknaden av mänskliga rättigheter bidragit till kommunismens fall i många tidigare kommunistiskt styrda stater.

Östblocket

Östblocket var en benämning på Sovjetunionen och dess allierade under kalla kriget. Till östblocket hörde Warszawapaktens medlemmar. Beteckningen öststaterna användes om de kommuniststyrda länderna i Östeuropa.

Kina räknades till östblocket så länge landet var allierat med Sovjetunionen, men efter brytningen mellan de kommunistiska regimerna i de båda länderna brukade man inte längre räkna in Kina i begreppet. Somliga ville även räkna in SFR Jugoslavien i östblocket på grund av att även det hade en kommunistisk regim, men efterhand som landet intog en allt mer oberoende roll i relationen till Sovjetunionen och dess satellitstater sågs det vanligen som en alliansfri stat.

Lenin förespråkade 1918, i en polemik mot vänsterkommunister inom bolsjevikpartiet, statskapitalism under sovjetmaktens kontroll som ett steg mot socialism, med Tysklands storskaliga produktion och statliga organisering som förebilder. Senare marxistiska analyser av Sovjetunionens samhällssystem skilde sig åt: Lev Trotskij beskrev det som en degenererad arbetarstat mellan kapitalism och socialism, medan Tony Cliff såg det som byråkratisk statskapitalism.

Kritiker har pekat på att kommunistpartierna i Östblocket begick flertalet övergrepp mot den egna befolkningen. Brotten som åsyftas är bland annat folkmord och brott mot mänskligheten, där inte minst svälten 1932-1933 i det av Sovjetunionen kontrollerade Ukraina (känd som Holodomor) och kulturrevolutionen i Kina brukar lyftas fram.

Västeuropa

Kommunistiska partier hade framgångar i flera västeuropeiska länder, särskilt under åren närmast efter andra världskriget. Italiens kommunistiska parti (PCI) var Västeuropas största kommunistparti och fick 34,4 procent av rösterna i parlamentsvalet 1976.

Under mitten av 1970-talet utvecklades eurokommunismen, framför allt inom de italienska, spanska och franska kommunistpartierna, som förespråkade en väg till socialism genom reformer inom den parlamentariska demokratins ramar. Företrädarna betonade politisk pluralism, medborgerliga friheter och självständighet från Moskva, samtidigt som föreställningen om proletariatets diktatur ifrågasattes. Alla västeuropeiska kommunistpartier anslöt sig inte till denna inriktning; bland andra Portugisiska kommunistpartiet motsatte sig eurokommunismen. Även mellan de eurokommunistiska partierna uppstod motsättningar, bland annat om Sovjetunionens invasion av Afghanistan 1979 och utvecklingen i Polen 1980–1981, vilket bidrog till att samarbetet bröts.

Efter kommunistregimernas fall i Östeuropa upplöstes PCI 1991 och ersattes av Partito Democratico della Sinistra, medan motståndare till ombildningen bildade Partito della Rifondazione Comunista. Inför det franska parlamentsvalet 2024 anslöt sig Franska kommunistpartiet till Nya Folkfronten tillsammans med socialister, gröna och La France insoumise.

Sverige

År 1917 splittrades den svenska arbetarrörelsen när vänsteroppositionen i det socialdemokratiska arbetarepartiet bildade Sveriges socialdemokratiska vänsterparti, dit majoriteten av ungdomsförbundets medlemmar anslöt sig. År 1921 antogs namnet Sveriges kommunistiska parti. År 1929 splittrades partiet efter en konflikt med Komintern, och majoriteten av medlemmarna följde Karl Kilbom och Nils Flyg. Sverige hade nu två partier med namnet SKP, ett inom Komintern och ett utanför; det senare antog 1934 namnet Socialistiska partiet. Under andra världskriget utvecklades Socialistiska partiet under Flygs ledning i nazistisk riktning. Partiet upplöstes 1948. Det kvarvarande SKP bytte 1967 namn till Vänsterpartiet kommunisterna och 1990 till Vänsterpartiet.

SKP fick 10,3 procent i andrakammarvalet 1944 och 11,2 procent i kommunalvalen 1946. Kommunisterna hade vid mitten av 1940-talet även stort inflytande i flera fackavdelningar, bland annat inom Metall i Stockholm och Göteborg.

Kommunistiska Partiet angav i sina stadgar från 2024 marxismen-leninismen som sin teoretiska grund. Sveriges Kommunistiska Parti beskrev sig som marxist-leninistiskt i partiprogrammet som antogs 2021. Vänsterpartiets dåvarande partiledare Lars Ohly slutade 2005 att kalla sig kommunist, men sade sig samtidigt stå fast vid sina ideal om ett klasslöst samhälle.

I slutet av 1990-talet fanns flera trotskistiska partier och organisationer i Sverige, bland andra Rättvisepartiet Socialisterna, Arbetarmakt och Socialistiska partiet. Socialistiska partiet ombildades 2019 till Socialistisk Politik. Utanför den marxist-leninistiska partitraditionen verkade under 1990-talet den rådskommunistiska gruppen Folkmakt, ur vars miljö bland annat Kämpa tillsammans! och tidskriften Riff-raff utvecklades. Den vänsterkommunistiska Internationella Kommunistiska Strömningen hade 1993 en svensk grupp kring tidningen Internationell Revolution. Batkogruppen beskrev sig i sin egen presentation som odogmatiska kommunister med utgångspunkt i den anarkistiska idétraditionen.